Walking aimlessly - who knows what I may find
Vi bor i ett fint villakvarter som det inte finns så många av i Ningbo. Runt vår compound som det heter är det ett högt smidesstaket och vi har vakter vid ingången som ska se till att det inte kommer in obehöriga. Vi har trädgårdar med palmer i och faktiskt är det som att man inte riktigt är i Kina när man kommer in i vårt kvarter, det är väldigt västerländskt. Om man ville göra det enkelt för sig skulle man kunna låta bli att gå ut härifrån, men det vill man ju inte. Eller?
Bara ett kvarter bort ser det ut så här. Det bor folk här också, även i den högra delen. Bakom skymtar höghusen, de byggs överallt, och man undrar - finns det tillräckligt med folk som kan bebo dem alla?
Kontrasterna är nästan övertydliga. Det gamla Ningbo ligger liksom gömt under den nya, polerade och ofta pråliga staden. Man kan få en hastig skymt från bussfönstret, där; en gränd med tvättlinor kors och tvärs, där; en kanal med en gammal fiskepråm som glider fram, där; en man som tvättar sitt hår i en bleckbunke utanför sitt skjul...men oftast ser man bara de glänsande skyskraporna och bilarna som susar fram. Det är som i Matrix - det finns flera lager.
Kina är inget paradis, långt ifrån, men det är fascinerande och mångbottnat. Vi har sett så lite än.
